Ett levande designsystem är idén att lägga designsystemet — färger, typografi, mellanrum, komponenter — i en fristående HTML-fil som versionshanteras tillsammans med koden i stället för att bo i ett separat designverktyg eller en statisk markdown-fil. Poängen är att alla parter läser samma källa: utvecklare, designer och den som skriver innehåll ser komponenterna renderade och kan variera dem direkt. Eftersom formatet är HTML kan även en språkmodell läsa filen och bygga mot den utan mellanled, vilket minskar avdriften mellan hur systemet är beskrivet och hur det faktiskt ser ut.

Mönstret löser ett återkommande problem: designdokumentation som är korrekt vid skrivtillfället och inaktuell tre månader senare, eftersom den inte används i produktionen. Nackdelen är att en enda HTML-fil skalar dåligt när systemet blir stort och att den saknar de granskningsflöden ett dedikerat designverktyg ger. Det är ett arbetssätt, inte en standard, och det finns ingen etablerad specifikation att hänvisa till.