Regulatory markets är en regleringsmodell där staten definierar utfallet, alltså den risknivå som accepteras, och överlåter åt licensierade privata granskare att kontrollera att aktörerna håller sig inom den. Innovationen får därmed lösa hur kravet uppfylls, medan tillsynen konkurrensutsätts. Tanken liknar oberoende revision, men med fokus på resultat i stället för föreskriven process.

Argumentet är att detaljreglering föråldras snabbare än tekniken och att myndigheter sällan har kapacitet att granska frontlinjesystem. Kritiken gäller framför allt granskarnas oberoende och risken för att den granskade i praktiken väljer sin granskare. Modellen är ett policyförslag under debatt, inte gällande rätt, och står i kontrast till EU:s AI-förordning som är process- och riskklassbaserad — en kontrast som skärpts av att EU 2026 valde att justera tidslinjen genom Digital Omnibus i stället för att byta regleringslogik.